Hönsfåglar och övriga fåglar

Och så kommer det ännu mer fåglar!
 
Hönsfåglar delas in i undergrupperna skogsfåglar (tjäder, orre, järpe och riporna) och fälthöns (rapphöna, fasan). I det här sammanhanget menar man alltså inte tamhöns.
Gemensamt för hönsfåglarna är att de är ganska dåliga på att flyga. De har svårt att komma upp i luften och flyger inte så långt. Helst lägger de sig och trycker på marken när en fara hotar. De är även stannfåglar, så de flyttar inte på vintern. Hönorna är ganska lika mellan arterna medan tupparna har utsmyckade dräkter.
 
 
Ringduvan är den enda duvan vi får jaga, och den känner man igen på vita vingband och äldre fåglar har en vit fläck på halsen.
 
Morkulla är den enda fågeln i gruppen vadare som vi får jaga. Den lever på smådjur i marken och för att komma åt dem har morkullan en lång, smal näbb. 
 
Den enda trasten man jagar är björktrasten eftersom den är så pass vanlig. Förr kallades den ibland för snöskata, eftersom man trodde att den kom innan första snön när den kom flyttande från norr.
 
 
Det finns tre arter bland måsfåglarna som vi får jaga. Det är fiskmåsen, gråtruten och havstruten. Måsarna är mindre än trutarna. Trutarna har dessutom kraftigare näbb med en röd fläck på. Måsarna finns normalt sett bara runt kusterna men de kan finnas längre inåt landet med om det är bra tillgång på mat.
 
 
Sist har vi kråkfåglarna som är ganska många. Men de är ofta lätta att känna igen eftersom vi ser dem i princip varje dag, även om vi inte tänker på det. De kråkfåglar man får jaga är nötskrika, skata, kråka, kaja och råka (råka får endast jagas i Skåne). Råkor och kajor samlar ihop sig och lever i kolonier medan till exempel kråkan är mindre social.
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0